En av mina absoluta favoritvyer från gården – här sedd genom ett Canon EF 100-400mm f/4.5-5.6L IS USM. Vid 400mm får man ett utsnitt av skog och ett hygge med kvarlämnade frötallar på bergskammen. Det här är den utsikt jag har västerut från mitt kontorsfönster om det inte vore för en stor lönn som skymmer sikten. Därför var jag ändå tvungen att gå några meter för att få fri sikt.
Ska påpeka att bilden är manipulerad mha quadtoning (fyrtoning, eller vad det nu heter på svenska) för att så bra som möjligt återspegla de färger som bergen och kvällshimlen ofta har, men inte hade just denna kväll. Vanligtvis brukar jag nöja mig med att plocka sensordamm och ett och anat skräp i bilden, men i detta fall var ljuset och diset till fotografens belåtenhet alltmedan en oinspirerad gulbrun färgton ändå förpestade stämningen. Så nu vet ni det. När jag ändå höll på så lät jag även ett kompakt mörker sänka sig över närmaste grannen för att få en renare silhuett. [Grannar kan ibland få stå ut med mycket i konstens namn ... ]
Fram till den här bilden hade jag egentligen aldrig kommit överens med just det objektivet och var övertygad om att det var ett mycket dyrt felköp som jag skulle ångra hela livet. Men med hjälp av en strategiskt placerad bönpåse som tyngd lyckades jag få det hela betydligt mer stilla än förut och vips kunde man se, om inte barren så åtminstone grenarna tydligt på träden som jag tror är på någon mils avstånd. Även om jag fortfarande inte är lika nöjd med detta objektiv som med det knivskarpa 100mm makrot av samma märke så har vår relation klart förbättrats och “pansarröret” har nu chans att få komma med ut betydligt oftare.
Eftersom jag är makrofantast så roade jag mig med att räkna ut hur många foton det skulle krävas för att inom projektet ”Min skog” dokumentera hela mitt skogsjordbruks areal med 1:1 avbildningar på en 36 x 24 mm fullformatsensor (0.000864 m2). Kanske göra en jättestitch?
Med åkermarken inräknad är ytan ganska prick 1.1 km2, vilket alltså kräver 1.273.148.148 exponeringar om man inte har något överlapp alls. Om jag skulle lyckas få till en exponering per sekund utan avbrott så skulle jag vara klar efter 40 år och 126 dagar – alltså vid 98 års ålder. Men … tanken på att, vid 98 års ålder, sätta sig ner för att färgkorrigera, grundskärpa och rensa en miljard tvåhundrasjuttiotre miljoner etthundrafyrtioåttatusen etthundrafyrtioåtta bilder från sensordamm avgjorde saken: Jag kommer inte att ge mig på detta.
Däremot kommer jag att försöka ta en och annan bild som den på blåsippan ovan.
Bilden är från vår tid i Skrytetorp, Spånga, och kan alltså inte användas i projekt ”Min skog”. Det hade jag gärna gjort annars, eftersom jag verkligen gillar blåsippor (vem gör inte det?) och dessutom har många fina barndomsminnen kopplade till just hemmaskogen och blåsipporna i den. Alltså är blåsippsbilder nog ett måste och Hepatica nobilis från den egna skogen ligger nu högt på projektets att-göra-lista.
Ursäkta förresten den lilla matteövningen i början av inlägget, jag ska inte göra om det … inte särskilt ofta i alla fall Men visst säger det lite om de nästan obegränsade möjligheterna som även en betydligt mindre yta erbjuder makrofotografen? Och nästan allt därute i naturen är ju så snyggt när man kommer riktigt nära. Det tycker jag i alla fall.
Vad tycker du? Händer det något spännande när man kommer riktigt nära och kan se detaljer som man inte uppfattar med blotta ögat, eller är det rätt uttjatat med naturmakron och närbilder?
Att ha som ambition att artbestämma allt man fotograferar i skogen är ett säkert sätt att få fotoprojektet att krypa fram i snigelfart – tro mig. Men roligt ändå, på sitt alldeles eget lilla nördiga vis. Tyvärr slår man genast emot den begränsande vägg som utgörs av ens egen obildningsnivå. Ja, jag saknar ju inte bildning helt och hållet, men bilogi ingår tyvärr inte som någon särskilt betydande del i den f.ö. naturvetenskapligt/tekniska bildning jag faktiskt har. Och det märks direkt när man satt sig för något så idiotiskt som att försöka ta reda på vad allt man fotograferar faktiskt heter. Där har porträttfotografen en betydligt behagligare tillvaro. Det är ju bara att fråga …
Men, obildningsvägg till trots, så har det sina små glädjeämnen att utsätta sig för artbestämningstraumat. Om man tycker det är roligt att lära sig nya saker även i vuxen ålder vill säga. Men det var lite pinsamt att inse riktigt hur illa det var med florakollen. Innan projekten ”Min skog” och dess kusiner ”Mitt ställe” och ”Mitt grannskap” började så levde jag lycklig i tron att det bara fanns en violsort i Sverige – styvmorsviol. Min hjärna var inte ens belastad med kunskapen om dess latinska namn Viola tricolor, eller medvetandet om några ev. släktingar. Ställd inför den blåvita skönheten ovan så rasade min trygga värld samman i det ögonblick jag öppnade ”Den nya nordiska floran” av Mossberg & Stenberg och fann inte mindre än 22 olika violer + ett antal underarter, varav en hel del var tillräckligt lika mitt nya fynd för att skapa total kortslutning i hjärnan.
Det stora uppvaknandet: Det finns fler violsorter än styvmorsviol (Viola tricolor). Är detta ens en sådan, eller kanske underarten Klittviol (ssp. curtisii)? En hybrid? Någon annan art? Skulle behöva en jourhavande biolog dygnet runt!
För att mjukstarta bilogiträningen så valde jag då att nyttja den utmärkta resursen Jourhavande Biolog som Naturhistoriska riksmuseet erbjuder. Synnerligen generöst av dem att svara på frågor från allmänheten. Givet växtplatsen, och med de bilder och den begränsade detaljinformation jag skickade in, kom vi fram till att svaret nog var Norrlandsviol (Viola canina, ssp. montana), en underart till Ängsviol (Violacanina, ssp. canina), även om det kunde vara en Ängsviol också. Efter att senare ha följt en bestämningsnyckel efter bästa förmåga, känner jag mig nu rätt säker på att det faktiskt är en Ängsviol istället. I vart fall det exemplar som jag då använde. Kanske växer båda sorterna blandade på samma plats.
Jag vågar nu inte pesta de jourhavande biologerna med varenda art jag hittar, för jag är lite rädd att de skulle tröttna på mig i så fall, och jag behöver ju ha dem kvar att fråga när det verkligen kniper. Så jag kämpar på med diverse litteratur och webbresurser som t.ex. Den virtuella floran, och även Digiflora. Den senare är lite enklare för oss med avsevärd obildningsnivå, för där kan man utgå från färg, mått, osv. Men jag har hittills ändå använt mig av Den virtuella floran för de flesta bilder. En tanke av allra djupaste tacksamhet plus denna virtuella ängsviol tillägnas upphovsmännen bakom dessa två verktyg.
Ängsviol (Viola canina ssp. canina)
För att verkligen vara säker på att få se exakt alla arter och varianter som det teoretiskt skulle kunna vara jag fångat på mina bilder – och därigenom maximera beslutsångesten i artbestämningen – så prenumererar jag också på det utomordentligt vackra verket Nationalnyckeln. Vad jag förstår är Nationalnyckeln tänkt att dokumentera samtliga c:a 60.000 arter i den svenska floran och faunan. Man blir ju nästan tårögd inför det storslagna och vackra i den tanken. Vilket fantastiskt arbete! Överväg att skaffa en prenumeration du med.
Jag har vänner som skulle kalla det för ”The noble art of overkill” att skaffa Nationalnyckeln utifall man skulle hitta något som inte redan täcks av de verk som har ”det mesta av det vanligaste”, och de har säkert helt rätt. Nästan alla växter man stöter på tillhör ju de vanligaste (därav beteckningen). Men volymerna i Nationalnyckeln säljs till närmast självkostnadspris, och illustrationerna är så vackra att man skulle kunna sitta och bläddra i timmar enbart för den estetiska upplevelsens skull. Så det får bli så i alla fall. Tyvärr kommer det att ta flera år innan alla volymer är publicerade, och t.ex. har den som innehåller violer inte kommit ut än. Kanske det då visar sig finnas ytterligare tre underarter av Viola canina? Kanske några mysko hybrider jag inte beaktat? Kanske … ja, ni fattar vilka stressfaktorer
Vad tycker du? Är det viktigt för dig att artbestämma det som finns på dina egna bilder? Är det en pina eller ett nöje för dig? Är man lätt galen om man vill göra det? Om du tittar på någon annans bilder, hur viktigt är det då? Känner du till några bra resurser – on-line, människor, eller böcker – som funkat bra för dig?
Jag måste erkänna att jag är lite svag för ”evighetsprojekt” och andra större åtaganden som man kanske undrar senare varför man gav sig in på överhuvudtaget. Vet inte riktigt varför – jag bara är sån antar jag. Så när jag nu flyttade tillbaka till en gård som har ungefär en kvadratkilometer skog så var upplägget alltför frestande:
– ”Varför inte ha som projekt att dokumentera allt som växer, rör sig och finns i min skog?”
Bara för att avgränsa det lite …
Som ni förstår så blir det ett och annat foto även om det skulle visa sig att just min skog vore ovanligt artfattig – och det vet jag inte ännu om den är. Sen slog vetenskapsmannen i mig till:
– ”Och man borde nog artbestämma motiven också … så långt det är möjligt.”
Och där har du projektet Min skog i ett nötskal. För att det inte ska bli för enkelt så har jag också ansatsen att bilderna gärna ska kunna stå för sig själva som hyggliga fotografier. Det behöver kanske inte sägas att det går rätt sakta framåt, och jag har varken kommit särskilt långt bort från farstutrappen eller spårat upp särskilt många rariteter ännu. Det är heller inte just rariteterna jag är ute efter – jag vill gärna fånga min egen känsla för skogen även i det allra vanligaste man hittar där. Kottar, barr, löv och svampar. Själva doften av skog, om det skulle gå. Men förstås också arterna som lever där och deras miljö.
Du kan följa med ut genom att titta på kategorin Min skog. Den är lite tom i skrivande stund, men jag kommer att sortera alla kommande inlägg med bilder från projektet under den kategorin. Öppningsbild får bli den vanligt förekommande skogsstjärnan (Trientalis europaea) som pryder många av skogsfastighetens avdelningar. Just den här växer i en gammal igenvuxen beteshage som numera klassas som skog – i generationer kort och gott benämnd “hagen” av gårdens människor.
Vad tycker du om skogen som fotoställe? Har du närhet till någon skog som är rolig att fotografera i? Hur ofta tar du bilder i skogen?
Som ni kan se så är vi nu framme vid de två sista kvadraterna i loggan/sidhuvudet – cyanrutan och magentarutan. Vet inte om ordet cyanmagenta har samma flyt som de två tidigare blågul och rödgrön – kom gärna med bättre förslag – men jag kunde ju inte gärna diskriminera baserat på färg eller bara för att jag hade svårt att uttala namnet Nej, här är alla välkomna: CM lika väl som RGB och YK. Skulle möjligen vara K som pga. den tidigare nämndamonokromångesten får dröja lite med sin representation i form av några svartvita bilder.
Hursomhelst så nämnde jag i ett annat tidigare inlägg att jag väldigt ofta fotar nära hemmet i stället för att söka mina motiv på mer exotiska platser långt borta. Kanske är det lite lättja som skiner igenom, men jag hävdar å det bestämdaste att det bara är för att jag aktivt eftersträvar ett minimalt koldioxidavtryck Bra, eller hur?
Det beror förstås också en hel del på boendet.
Hem till Gården
Efter 25 år av studier och arbete i bl.a. Linköping och Stockholm är jag nu tillbaka på det lilla norrländska skogsjordbruk där jag en gång växte upp. Den cyanfärgade rutan visar en av våra logportar i utsnitt. När jag växte upp fanns också några hundra höns på gården, men de var inte knallrosa vad jag kan minnas, så magentarutan är en lite mer fri tolkning.
Det är nu inte bara den gamla hälsingegården, med en och annan byggnadsdetalj eller gammal pryl som inspirerar till närfotograferat – där finns också den tillhörande åkermarken och c:a hundra hektar egen skog. Med ett makroobjektiv på kameran är det som att utforska flera universum.
Fotoprojekten är alltså starkt färgade av vad som finns i min närmaste omgivning, och jag trivs väldigt bra med det. Jag tänkte introducera projekten och en del av favoritplatserna vart efter, och kanske börjar med det livslånga fotoprojektet ”Min skog” i ett kommande inlägg.
Vill man inte vänta på nästa inlägg, går det alltid bra att kolla in mina bilder i webshoppen så länge.
Inlägg nummer två får illustreras av lite rödgrönt. Inte någon röra då, utan i distinkt separation vilket verkar vara nuvarande trend. Nu var det ju inte det jag skulle ta upp, utan huruvida det fotografiska gräset verkligen är grönare någon annanstans: Är det viktigt att resa mycket och se andra platser? Finns det ställen där gräset verkligen är grönare, blommorna mer intensivt röda och himlen även utan polfilter är mer blå? Eller kan man lika väl hålla sig runt husknuten? Vad tycker du?
Själv bor jag mitt i ett underbart vackert jordbrukslandskap med närhet till både vatten och skog, och håller mig därför ofta inom 5–10 min från hemmets lugna vrå. Inte sällan på gångavstånd, eller åtminstone någonstans i trakten runt Delsbo, där jag bor. Även om jag kan se fördelarna med att utforska avlägsna platser så måste jag säga att det känns bra att bara öppna dörren och mer eller mindre kliva rakt ut i fotoglädjen. Jag har tänkt att ta dig med till några av mina favoritplatser, och kanske du vill dela med dig av dina i någon kommentar. Länka gärna till någon vacker bild du fått med dig hem från den platsen.
Så … är det viktigt för en fotograf att resa mycket och se nya platser, eller går det lika bra att utveckla sin teknik och kreativitet även om man håller sig i samma region hela tiden?
Det får nog bli lite svenskt blågult som öppningsbild. Som ni kan se från sidhuvudet så gillar jag färg. Ja, jag provar mig fram i svartvitt också, men det är med svartvita bilder lite som när jag för ett onämnbart antal år sedan försökte spela gitarr i ett jazzband fast jag egentligen gillar tämligen rättfram pop, rock och blues. Jag kunde av och till lära mig handgreppen, men även när övriga bandmedlemmar verkade tycka att det svängde, så kunde jag själv inte känna vad det var som gjorde det. Nåväl, vi kanske återkommer till bearbetning av monokromångesten vad det lider, men nu ville jag bara hälsa dig välkommen hit, och samtidigt lyfta fram de första två färgkvadraterna i loggan.
En av mina absoluta favoritvyer från gården – här sedd genom ett Canon EF 100-400mm f/4.5-5.6L IS USM. Vid 400mm får man ett utsnitt av skog och ett hygge med kvarlämnade frötallar på bergskammen. Det här är den utsikt jag har västerut från mitt kontorsfönster om det inte vore för en stor lönn som skymmer sikten. Därför var jag ändå tvungen att gå några meter för att få fri sikt.
]
